|
Har tyckt att Costello blivit lite såsigare och tristare med åren. Okej, många bra låtar och ett par riktigt bra plattor, men det har blivit mer och mer sällsynt med de där låtarna som kunde tycka tag i ens krage, hålla upp en mot väggen och läsa lusen av en. Det börjar till och med bli sällsynt med låtar som ens materialiserar sig och låter en bara titta på dem. Man tappar sällan varken haka eller sans.
När han nu tar upp countryspåret, som ju funnits med till och från på något sätt, och gör en hel platta blir jag först lite tveksam. Framför allt eftersom tempot och anslaget tangerar mycket av det där balladtragglande och saktmodiga som visserligen framhäver de alltid klockrena texterna, men som också blir lite såsigt i längden. Visst vänjer man sig, hamnar i lunken, och visst är det bra låtar, men också sånt som det känns som man hört om och om igen, rent musikaliskt. Men så tillkommer ju bakgrunden till vissa av låtarna – bland annat She handed me a mirror, om Jenny Linds nej till H C Andersens frieri, skriven för danska operan, det som ger en ytterligare dimension.
Det som höjer är de låtar som sticker ut, framför allt genom att blanda in och hybridisera allt med blues: My all time doll, där han faktiskt tangerar stora stunder, Sulphur to sugarcane där han nästan låter som någon annan. Som så oftast är det som verkar långsamt och lagom intressant till en början egentligen en fråga om tid – man kommer oftast till insikten att man inte vill vara utan det.
|
